En januaridag 1679

Alarik Svensson var präst på Visingsö 1959-1967 och i boken ”Fjärran blånande Visingsö” blandar han ”saga och historia kring Vätterns pärla”.  Vi återger här hans romantiserade berättelse om Anna Sunesdotters gruvliga öde. Se vidare under Byggnader och Byabåtar - Trumpetararbostället

En januaridag 1679
"Var natt, säger sagan, sen skymningen har sin stjärnprydda florslöja sträckt..."

Trettondedagen, då kyrkornas på Visingsö tjänare var samlade i prästgården, berättade det unga konstnärsparet på ön om en upplevelse de haft strax förut en kväll på väg från Tunnerstad till sitt hem i Kumlaby. En skepnad hade ljudlöst glidit tvärs över vägen framför dem strax söder om Braheskolan och försvunnit bland träden vid Oxlebo. På åhörarnas intresse kunde ingen misstaga sig. Återigen en spontan bekräftelse på vad mången annan förklarat sig ha sett! De unga kände intet om platsens historia, hade aldrig hört talas om att just på samma ställe hade andra sett samma syn och i vinternätter till och med kunnat höra entonig psalmsång, dödsskri, samt se en varelse upplösa sig i dis. De var tacksamma att få en historisk bakgrund till sin syn, de hör till de människor som vet, att det finns mycket mellan himmel och jord som kan förnimmas men ej förklaras av fåkunniga och skeptiska människor.

Men det är väl bara vindens sus i de stora trädens kronor, prästgårdsugglans lockrop och månskenets förrädiska skuggbilder som satt nattvandrares fantasi i rörelse? Vem vet? Så många ler åt dylikt tal. I flock, men ej i ensamhet! Och åt en olycklig kvinnas öde, rättegångsprotokoll och domsslut må ingen le. Andra hava spunnit och må gärna spinna legender på den verklighetens tråd jag nu spolar upp.

"...och dömes hon för detta hennes brott att halshuggas och i Bååle brinna." När Braheskolans lärare och elever samlas i sin aula till högtidlig början eller avslutning på sina kurser eller till festliga samkväm är troligen inte alla medvetna om, att stenväggarna ännu bevarar ekot av ovanstående domsord. Eller att bilan föll så nära sydväst om byggnaden att hugget mot stocken gav genljud mot husets väggar och ekade ända bort till komministergården, där den olyckliga delinkventens bästa väninna genomlevde dagen ensam i sin vävkammare på södra gavelrummet.

Dock tändes aldrig det omsorgsfullt uppbyggda bålet, lågorna fick ej förtära den dödas kropp, den nedgrävdes på platsen där huvudet föll. Klädd i det vita lintyg som väninnan i komministergården vävt och sytt och med huvudet inknutet i en duk ur samma väv. Och det sägs, att när natten efter den blodiga dagen föll på, kom den döda till vävkammaren, där väninnan ännu satt i stum sorg och tackade för svepningen och sin själs frälsning. Ett underligt milt ljus upplyste rummet och strålade ut genom fönstret. Ett ljussken som flera nu levande personer kan betyga att de sett och till vilket ingen annan förklaring givits än att de båda väninnorna stundom ännu råkas i kammaren, där de hemska minnena invävts i en linneväv. Ty väl var den olyckligas själ frälst från mörkrets välde men botgöringens tid är obestämd. Och den ena offrar sin ro för att trösta den rolösas ande och samtala såsom förr i världen och utbyta förtroenden som i ungdomens lyckliga dagar.

För jämnt trehundra år sedan, således 1663, uppfördes den Stenbyggnad som är nuvarande Braheskolans aula till "Rättegångs- och Tingshus för Visingsö Tingslag". Övriga Vista härad hade sitt ting i Gränna. Visingsö tings domar skulle underställas greve Per Brahes prövning. Han var högsta instans och hade 1654 av drottning Christina fått "rätt och halsrätt" över invånarna på ön. En rätt som han dock aldrig missbrukade. Endast en enda dödsdom stadfäste han under hela sin "regeringstid" och även i den gav han en viss lindring av hänsyn till den dömdas släkt. Den, vars liv han tillät taga, hette Anna Sunesdotter från Ed. Hon led vad hennes gärning hade förtjänat, ingen må försöka romantisera hennes dåd.

Anna från Ed hade ända sedan sitt fjortonde år haft tjänst hos kyrkoherden i Visingsö pastorat. Där hade hon och den jämnåriga dottern i huset, Elin, förenats i ett oupplösligt vänskapsband. Tillsammans arbetade de, tillsammans gladdes eller sörjde de och tillsammans drömde de sina framtidsdrömmar. Några hemligheter fanns ej dem emellan. Och då båda var i tjugoårsåldern anförtrodde Anna sin väninna att hon älskade en fiskargosse i Vrixlösa och lovat bli hans brud. Elin däremot hade ingen hjärtanskär.

Ungdomsdrömmar slås dock så lätt i spillror. När den ansedde trumpetaren Peder Jacobsson på Visingsborgs slott begärde den vackra Anna till hustru, tvang hennes föräldrar henne att ge honom sitt ja. Och i sorg lämnade hennes älskade ön.

Och då den medelålders och sjuklige komministern på Visingsö anhöll om Elins hand, gav hennes föräldrar sitt bifall. Och mot sin vilja förenades de båda ungdomsväninnorna på samma dag med män de aldrig kunde älska. Ett dubbelbröllop på Visingsö 1668 utan kärlek hos någon av brudarna. Ingen av dem blev lycklig. Misströstan och besvikelse band dem ännu fastare samman och de lovade varandra vänskap i liv och död. Att den också sträckte sig över döden berättar sagan om. Tio år förgick, utan att Annas hjärtesår hade läkts. Och då återkom hennes forna fästman till Visingsö. Under åren i utländsk krigstjänst hade han vunnit rang och rikedom. Vad han hette vet numera ingen, ej heller vet man om någon skugga skall falla över hans person. Men Anna tog ett förtvivlat steg. Hon förgiftade sin man för att bli fri!

Trumpetaren hade två systrar hos vilka misstanken vaknade, att deras broder ej dött en naturlig död. De anklagade hans hustru att hava "förgifvit" honom och Anna spärrades in i slottets hårdaste fängelse. Vid varje förhör nekade hon till brottet, men indicierna var förkrossande. Elins man var slottskaplan, det förklarar varför prästfrun så ofta fick besöka sin väninna i hennes elände. Vad förhörsledarna ej förmådde skrämma Anna till och vad prästen med sin andliga myndighet ej lyckades övertala henne att göra, det åstadkom Elin. Hennes vänskap var trofast och långsynt. Någon möjlighet att rädda väninnan fanns ej, Elin visste hur illa saken låg till, men till varje pris ville hon rädda hennes själ. Hon förmådde Anna till bekännelse för att hon skulle kunna undfå nådemedlen och gå ur tiden såsom en botfärdig synderska, förlitande sig på Guds nåd.

Vid ting i Visingsö tingshus bekände Anna att hon tagit sin man av daga med "arsenicum eller mercurium sublimatum", och häradshövdingen i Visingsö grevskap, Tyres Gunnarsson, fällde domen att hon skulle "halshuggas och i Bååle brinna".

Det var den 15 januari 1679. Greve Brahe var hemma och stadfäste omedelbart rättens dom, dock dekreterade han i sista stund, att på grund av den dömdas redliga bekännelse och botfärdiga sinnelag skulle hennes kropp skonas från bålet och av släkten få begravas på avrättningsplatsen. I 1679 års dombok för Visingsö grevskap återfinnes utförligt såväl anklagelsen och domen som protokollet över avrättningen och begravningen.

Redan den 22 januari gick domen i verkställighet. Under nätterna mellan den 15 och dödsdagen vävde Elin likklänningen och huvudduken åt sin bästa väninna, på dagarna försummade hon ingen stund hon kunde utverka till att vara hos Anna i det hemska källarliknande fängelset på Visingsborgs slott. När man böjt sig djupt för att komma igenom den låga dörren och står i den också vid solljus skumma kammaren med dess skrovliga väggar kan man ej undgå att föreställa sig britsen i hörnet, där en fjättrad kvinna med vansinnigt blickande ögon ligger hopkrupen och frysande. Ej heller kan man undgå en vision av en utmärglad gestalt med slocknad blick och i tunga kedjor till hand och fot och lyssnande till slutorden i sin dom, när man träder in i Braheskolans aula.

Vid Oxlebo, hundra meter sydväst om Braheskolan på västra sidan om vägen höjer sig en stor jordkulle. Den är ingen forngrav, de otaliga forngravarnas kullar är mycket mindre. Denna kulle forslades samman och skottades upp till en lätt överskådlig arena för Anna Sunesdotters avrättning. Några meter från kullen dit hennes huvud rullade ner, skottades hennes stoft ner i jorden. Påföljande sommar lades en stenflisa ungefär en meter i fyrkant över graven och på dess översida var inhugges ett likarmat kors. Omkring stenen planterade Elin Salomonia vintergröna. Fotograf Knut Nilsson på Visingsö berättar, att om vintrarna brukade skolbarnen åka kälke nedför kullen och över stenen. Men i början av 1910-talet planerade hemmansägaren Frans Johansson i Kumlaby en trädgård på platsen. Han önskade ej ha graven inom denna utan grävde upp skelettet och flyttade detta jämte stenen ett litet stycke söderut till avrösningsmark. Pietetsfullt omplanterade han också vintergrönan på den nya platsen. Mindre pietetsfullt var hans sätt att gräva ut en potatiskällare i jordhögen!

Då man betraktar platsen, i synnerhet då den vilar i vinterskrud, kan man ej undgå att tänka på den 22 januari 1679. Författarens far, som i egenskap av klockare varit närvarande vid avrättningar å Västra Härads galgbacke i Norra Ljunga, har givit skildringar av hur dylika tillgick på 1800 talet, och förmodligen var ceremonien densamma på Visingsö. Soldater med påskruvade bajonetter bildade en cirkelformad spetsgård. I cirkelns mitt väntade bödeln, stödd på sin kortskaftade, trekantiga bila. Med prästen på ena sidan och klockaren på den andra samt i tunga handbojor gick den dömde mot sitt öde. Spetsgården öppnades, ett par soldater ersatte präst och klockare, handbojorna löstes äntligen och den dömde gick eller släpades fram till stupstocken. Enligt kyrkolagen fick ingen präst vid vite av tjänstens förlust träda inom spetsgården, Guds ord fick ej profaneras genom att läsas på så vanhederlig mark. Men psalmsången fortsatte oavbrutet tills exekutionen var över. Jordfästning fick ej förekomma i någon form.

Hemska episoder, som stundom kom att utspelas vid dylika tillfällen, må läsaren vara förskonad från att taga del av.

Under sådana omständigheter slöt den vackra Anna Sunesdotter sitt trettioåriga jordeliv. Veterligen den enda avrättning som ägt rum på Visingsö.

Till den hemska händelsen den 22 januari 1679 går den försenade kvällsvandrarens tankar, då han ända ut på vägen förnimmer det jämna dunkandet av vävsked mot ränning och ser det milda ljuset upplysa Elin Salomonias vävkammare och strömma ut genom fönstret. Och han vet, att därinne sitter på vävstolens pall tvenne kvinnogestalter lutade mot varandra, medan den ena viskar gång på gång till den andra det tröstande ordet: Tålamod!

Alltmedan tolv tunga klämtslag från Kumlaby tornur tillkännager midnattens timme och att en ny dag skall gry.


Titta även på filmen gjord av barnen från Kumlabyskolan på Visingsö:

 https://skargardsskolor.wordpress.com/2015/04/19/veckans-skargardsskola-kumlabyskolan-visingso/ 


 

Kontaktuppgifter

Kontakta gärna någon i styrelsen på följande adresser: 

Adress: Visingsö Hembygdsförening, Hamnen, 560 34 Visingsö 
E-post: kontakt@visingsohembygdsforening.com 
Hemsida: www.visingsohembygdsforening.com

Medlemskap

Intresserad att bli medlem? Se information under fliken Om oss



Föreningen är medlem i Sveriges Hembygdsförbund