Skräckfärd på Vättern - skolpojke slogs ned och frös fast

En 200 år gammal beskrivning av en vådlig överfart Visingsö-Gränna. Carl Reinhold Siegbahn om sin resa från ön vintern 1812. 

Det var i september 1783 som den första reguljära båttrafiken mellan Visingsö och Gränna startade. Sven Petter Liljenroth, lektor på Braheskolan, anlade då hamnen Parola Malm vid Kumlaby landningsplats och utrustade med egna medel en paketbåt med sju besättningsmän. 

Båten, som avgick varje onsdag oavsett väder och vind, hade hand om postgången och skulle också underlätta Braheskolans kontakter med omvärlden. Men den 4 september 1811 beslutade Kungl Maj:t att Visingsö läroverk skulle läggas ner. Bland de 13 sista eleverna fanns Carl Reinhold Siegbahn, som har efterlämnat anteckningar om sin tid på Braheskolan. Siegbahn var född 1802, inskrevs vid skolan 1810 och lämnade ön 1812. Hanblev efter studier i Linköping och Uppsala så småningom kyrkoherde i Vånga, Östergötland, och dog 1872. Så här minns han sin resa från skolan på Visingsö:

Höstterminen 1812 hölls den sista examen med sex gymnasister och sju skolgossar, vilka alla då lämnade läroverket för att icke mer återkomma. Ceremonielet bjöd, att sedan examen var slut lärare och lärjungar gingo upp i skolans samlingsrum för att gemensamt hålla bön, som avslutades med psalmen nr 424 v. 9: ”När vi skola till vårt fädernesland och skiljas från detta elände” etc. – Denna gång blev åtminstone för mig början av skilsmässan ganska eländig.    

Året 1812 lever ännu hos många gamla i ett ganska sorgligt minne på grund av dess regndigra eftersommar, som totalt förstörde årets särdeles lovande gröda och dess därpå följande kalla och stormiga vinter. När vi skulle hem över Vättern, blev detta platt omöjligt och vi fingo vänta en hel vecka, under vilken tid det oupphörligt stormade och yrade. Äntligen måste dock försöket vågas och en dag dåhimlen syntes vilja klarna, begåvo vi oss av. Jag minns ännu, huru jag på vägen ned till sjön såg ärtor och vårsäd fördärvade av regnet och den vita snön brytande av mot den svarta förruttnelsen. Kölden bet skarpt i mina örsnibbar och min snäva rödbruna kapprock av vadmal fredade ganska otillräckligt mot ovädret. Dock vandrade jag med glatt mod ned till hamnen, där paketbåten som skulle föra skolungdomen över till Gränna, låg förtöjd. Då vi med denna hårt lastade, öppna båt kommit ut på sjön, ändrade sig luften hastigt. En stickande storm från sydost med snöyra och virvelvindar satte det lätta vattnet ögonblickligen i häftig rörelse. Kl. var då 11 f.m. På det att båten icke skulle kantra eller komma ut sin kosa, vände styrmannen fören mot vinden och uppmanade sina sex roddare att med alla krafter arbeta emot. Så fortsatte de till kl. 3 e.m. och voro alldeles kraftlösa, då vädret lyckligtvis saktade sig och himlen ljusnade. Vi hade då blivit väderdrivna en halv mil norr om landningsstället, dit vi vid mörkrets inbrytande omsider anlände. För att finna något skydd mot den kalla och genomträngande blåsten, kröp jag ned på botten av båten, där jag fick mitt läger nära en av roddkarlarna. Snart angreps jag av sjösjuka och när jag ville resa mig upp för att över relingen avlämna följderna av detta onda, fick jag av åran emottaga så hårda slag över min hjässa, att hatten flög av. Lyckligtvis stannade den jämte mig i båten, där jag var glad att åter få krypa ned och lägga  mig. Jag anklagar dock icke roddaren för hans eller rättare sagt hans åras hårdhet emot mig. Han hade nog göra med att giva akt på sjöns rörelse. Den lille ömklige tio-årige pojken i bockskinnsbyxorna och bruna rocken, som låg nere i kölvattnet, var just icke ägnad att taga hans uppmärksamhet och medlidande i anspråk.

När vi äntligen kommit till hamnen på fasta landet och bland annat gods, som var instuvat i båten, även jag skulle bäras i land, befanns jag vara fastfrusen vid botten, där jag låg, ty då böljorna slogo över och vattnet rann ned, stelnade de genast till is. Det oformliga knyte, som utgjorde min personlighet, rycktes loss, bars i land och nedlades föga varsamt på den hårda sjöstranden. Efter något bemödande reste jag mig upp och raglade in i den närmaste bond-stugan, där jag emottog någon vård och mina stelnade lemmar upptinades och vederkvicktes. Men fötterna voro svårt förkylda, varför de under hela den vintern hade öppna sår. Och ännu i denna stund, då jag skriver detta, erfar jag i dem en stickande smärta, ett tämligen obehagligt minne av min sista resa från Visingsö skola, ett minne, vilket de femtio år som sedan dess förflutit, ej kunnat utplåna.

”Kyrkoherde Siegbahns anteckningar om Braheskolans sista år” ingår i Paul Wilstadius: Vista härad i gången tid, Kulturhistoriska anteckningar (1947)


 

Kontaktuppgifter

Kontakta gärna någon i styrelsen på följande adresser: 

Adress: Visingsö Hembygdsförening, Hamnen, 560 34 Visingsö 
E-post: kontakt@visingsohembygdsforening.com 
Hemsida: www.visingsohembygdsforening.com

Medlemskap

Intresserad att bli medlem? Se information under fliken Om oss



Föreningen är medlem i Sveriges Hembygdsförbund