Denna artikel, sammanställd av Mats Svensson 2020, är uppdelad i tre avsnitt:

Dåtid - historien bakom ekskogen.
Nutid - med länk till Statens Fastighetsverk och till Ekfrämjandet
Framtid - nuvarande och kommande åtgärder; Per Linder, naturvårdsspecialist på   
               Fastighetsverket     

  DÅTID

För att beskriva tillkomsten och historien bakom ekskogen visas här nedan valda delar av texten och bilderna ur skriften "Skogshistorien på Visingsö" av Lars Kardell från 1997:
                       

Förord (av länsjägmästare Dag Kihlblom, Skogsvårdsstyrelsen)
När Ekfrämjandet genom Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län i september 1996 genomförde en skogsexkursion på Visingsö anlitades professor Lars Kardell vid Sveriges lantbruksuniversitet för att i föredragsform belysa skogens historia på ön.
Det framkom samstämmigt vid exkursionen hur angeläget det var att för framtiden vårda och sköta det unika kulturarv som ekplanteringen utgör. Den har dessutom fortfarande stor betydelse för vårt skogliga kunnande om eken.

Inledning
I ett under oktober månad 1833 avsänt brev från Ekplanteringsstyrelsen till Kungl Maj:t pläderar hovjägmästare Israel Adolf af Ström för att de påbörjade ekplanteringarna bör koncentreras till Visingsö. Där bestod nämligen all mark av "tjenlig jordmån", vartill kom ett "mildt climat" och "närhet till sjö".

Allmänningen skiftas
Centralt på Visingsö efter den välvda åsryggen har allmänningen legat i drygt 1000 år. Här jordade man före 1150 sina avlidna och här betade man sina kreatur. Så länge skogen räckte tog man också här sin husbehovsved. 

År 1810 skiftades allmänningen ut på öns mantalsatta hemman, vilka erhöll 10 tunnland mark per helt mantal. Därmed bör skogstillståndet marginellt ha försämrats eftersom skiftet bidrog till uppodlingsvågen. Men eftersom man avsatte och inhägnade en kronopark av den skogbevuxna delen och satte den under bevakning är det möjligt att tillväxten här så småningom kompenserade för övrig uppodling.

Källa: Litografi Småland nr 3, ur Sverige framställt i teckningar av Gustav Henrik Mellin, tryckt 1840. Jönköpings Länsbibliotek, Lindströmska samlingarna. 

Ekplanteringstiden (1831 - 1860)
Försök att värna ek och andra bärande träd kan spåras tillbaka till romartiden. I de efter kontinentalt mönster och med kyrkans aktiva medverkan införda landskapslagarna finns detta skydd redan från början i den äldre Västgötalagen (cirka 1215). Då var ollonproduktionen det intressanta. Först i och med att skeppsbyggnadstekniken utvecklas och fartygen blir större under 1500-talet kommer ett andra, strategiskt motiv in i bilden. Ekvirket behövdes till de stora linjeskeppen. Därefter hävdas ek och ekskog som kungligt regale. Träslaget får ett omfattande skydd i 1600-talets lagar och förordningar. Antalet bönder, som fick böta eller slita spö för brott mot dessa skogsordningar var inte få. Kännbara straffutmätningar skyddade emellertid inte eken och förråden minskade under hela 1700-talet. Repressalierna från myndigheternas sida fortsatte, vilket inte minst Visingsös bönder drabbades av. Eken blev hatad av allmogen och det upplevdes säkert som en plåga att ha ekskog på sin mark.

För att komma "runt" problemen med ekskog föreslog den småländske häradsfogen Magnus Gabriel Craelius redan år 1774 att alla för kronan tjänliga ekar besiktigades och "märktes på bolen", dvs stammen. Resterande ekar skulle därefter fritt få användas till husbehov eller lövtäkt. Dessutom borde, enligt häradsfogden, hela hemman utmed Östersjön anslås till ekplantering för kronans behov. Idén var då ny för Sverige men sannolikt importerad från Frankrike, där man i varje fall sedan 1600-talet hade bedrivit en liknande verksamhet.

Häradsfogde Craelius vision klingade emellertid ohörd. Det dröjde ända till år 1816 innan Kungl Maj:t med allvar engagerade sig i ekplanteringsfrågan och då sannolikt som ett resultat av de erfarenheter man dragit av Napoleonkrigen.

Skapelseberättelsen
Som regel utsmyckas varje större, över tiden bestående verksamhet, med en mer eller mindre anekdotisk skapelsemyt. Så ock med ekplanteringen på Visingsö, där det vid grinden mellan Kungsgårdens gärde och skogen vid en besiktning år 1828 fanns en liten olaga intaga. På denna stod en stuga i vilken "en äldre qvinsperson bodde". Trenne ekar växte på täppan,vara två ganska vackra, medan den tredje skadats och "blifvit en krympling". Gumman utkallades av synemännen och berättade att hon omkring år 1790 planterade ekarna. Som erkänsla för detta fick hon bo kvar i sin koja och i livstiden behålla täppan. Den vanföra eken avverkades och en kort rotstock fördes till Stockholm för undersökning. Därpå följde beslutet att förvandla "Kungsgårdens egor till en ekplantering för statens räkning".

Skapelseberättelsen återges , oftast i längre citat, av alla som skrivit om ekplanteringen. Ekarna skall t.o.m. ha stått kvar och avverkats först år 1900. Israel Adolf af Ström var med vid besiktningen år 1828 och berättar 17 år senare att han då imponerades av växtkraften hos tall och björk på Visingsö. "En händelse förde mig till några ekar, hvilka påstods vara planterade för 40 år sedan och hvilka utvisade en storlek lika med den som 80-åriga ekar i allmänhet hafva". Han lät fälla en, varvid åldern bekräftades. Ekvirket var "af den fasthet, att jag ännu aldrig i Sverige funnit ek af lika seghet". Därefter lät han insamla"eksorter" från olika håll i landet vilka tillsammans med visingsöeken demonstrerades för "Skeppsbyggare, Wagnmakare och Snickare, och alla hafva utvalt Wisingsöeken såsom den starkaste och bästa". Därefter vågade jag föreslå "Wisingsö som planteringslocal för ekar".

Foto: Dag Kihlblom, 1997

Det första verksamhetsåret
Ekplanteringsstyrelsen med säte i Stockholm var verksam mellan åren 1831 och 1860. Större delen av tiden bestod den centralt placerade staben blott av två personer, hovjägmästare af Ström och hans sekreterare jägmästare Johan Ludvig Mazér.

Källa: Israel af Ström, 1830:202-203 samt plansch II 

Den dramatiska planttransporten
I början av oktober månad 1831 for jägmästare Gustaf Berg från Visingsö till Stockholm för att ombesörja plantupptagning och packning på Djurgården samt transport av plantlådorna till Visingsö. Order utgår per brev den 14 oktober från ekplanteringsstyrelsen till landshövdingen i Linköping om att kronobetjäningen skall förbereda planttransport med 22 par hästar mellan Norrköping och Norsholm, enär den sista biten av Göta kanal ännu inte var klar. Transporten från Stockholm avgick den 15 och skeppet beräknades ankomma Norrköping den 18 eller 19 oktober. De 113 plantlårarna fördes med kronoskjuts till Norsholm den 22 oktober och ilastades dagen efter i slupen Nordstjernan om 23 lästers dräktighet. Skeppare GA Rosendahl med en besättningsman förde slupen över Roxen till Berg, där redarna bodde. Här låg man stilla ett dygn för storm. Gustaf Berg medföljde slupen till Vadstena "som måste anlöpas för motvind." Han steg i land och for till Visingsö för förberedelser. "Linier utstakades och planteringsgropar gräfdes, men intet fartyg afhördes hvarför jag begaf mig åstad att söka efter detsamma, enär tiden var långt framliden i november månad och vädret stormigt. Både vestra och östra stränderna av Vettern besöktes, och slutligen påträffades fartyget strandadt i Jernvik, omkring en mil söder om Vadstena". Av sjöförklaringen framgår att skeppare Rosendahl varit ganska nära Visingsö den 7 november med sin slup, men tvingats länsa tillbaka till Hästholmen. Efter en massa strapatser mötte de en storm den 14 november "klockan 4 efter middagen". I de svåra snöbyarna från nordväst drev Nordstjernan upp på Järnevids strand. Då hade man under hela tre veckor försökt nå Visingsö. Dåtida seglationsteknik hade uppenbarligen sina begränsningar. I varje fall lyckades det Gustaf Berg att få fatt på 111 lårar, vilka nedgrävdes vid stranden och täcktes med halm och torv. Via lokal hjälp kunde de sedan ilastas på annat fartyg och ankom till Visingsö i början av december "hopfrusna klumpvis" i lårarna. Berg såg till att plantorna jordslogs i ett djupt dike. Men då töväder därefter inföll igångsattes planteringen. Dagen före julafton år 1831 var denna första stora insats fullbordad.

Foto: Jönköpings läns museums bildarkiv "slupen Anna" 

Summering av första året
Av ekplanteringsstyrelsens första årsrapport framgår att man inalles fick 47 247 plantor i jorden det första året, varav hälften utgjordes av ek.

Ekplanteringen under år 1832
Förvaltaren "vid Wisingsborg" fick i april 1832 besked om att lärkplantor snart skulle anlända till ön och att de borde utplanteras kring "de enstaka stående Ekarne". Några instruktioner under planteringssäsongen utgick dock inte. Däremot anmodades Berg i slutet av augusti att vidtala lämpliga personer runt Vättern att vara ombud vid höstens olloninsamling. För detta besvär borde de få procent på omslutningen. Priset, 3 Rdr per tunna, var oförändrat. Man lade samma dag ett skriftligt anbud på ekplantor från Göta Kanalbolaget. Budet låg på 12 Rdr per 1000 plantor och leverans skulle ske fritt Motala. Man godtog inga andra plantor än de som var rakvuxna, hade friska rötter samt var minst 1 fot långa (30 cm).

I sin årsberättelse beklagar af Ström att man vare sig åren 1831 eller 1832 kunnat köpa ollon i Sverige, Danmark eller Tyskland. Dessutom har man drabbats av extra kostnader, då plantorna på Djurgården av okända skäl togs upp sent på året. När "besvären övervunnits" hade man dock under 1831 kunnat sätta 30 000 ekplantor och 60 000 "plantor af andra för Flottan och Artilleriets behov tjenlige trädslag". Detta antal överensstämmer dåligt med uppgifterna ett år tidigare, såvida nu inte af Ström tillgodoräknar sig några sådder i plantskolan. Under 1832 har man satt ut 26 300 ekar och 7000 andra trädplantor. Det uppges att planteringarna lyckats över förväntan. Man köpte aldrig några plantor av kanalbolaget, då de man anskaffat från Kungl Djurgården var av såväl bättre pris som kvalitet. Kostnaden för uppodling av hagmarker på Visingsborg har stigit "beroende på att en mängd stubbar av afhuggna träd under jordytan påträffades", vilka tog tid att få upp. Ekplanteringsstyrelsen är dock säker på att nedlagt arbete skall förränta sig. Man har vid gropgrävning upptäckt märgel under matjorden. När denna blandades med den övre jorden växte havren till nära dubbel höjd mot den som såddes på andra åkertegar.

Källa: Lantmäteriverket, Gävle, E 127:1/4

Källa: Lantmäteriverket, Gävle, E 127:1/4

Hovjägmästare af Ströms vision och öbornas attityder
Statens långsiktiga mål var att plantera cirka 25 000 tunnland med ek, vilket vid en 200-årig omloppstid innebar 125 tunnland om året. Men succesivt minskade dessa siffror inte minst för att hovjägmästare af Ström genom erfarenhet kommit fram till andra uppgifter om ekens tillväxthastighet. Dessutom revolutionerades de strategiska förutsättningarna inom skeppsbyggnadstekniken, vilket omkring år 1860 medförde att ekplanteringarna nästan upphörde. Då hade man kultiverat 750 tunnland (375 hektar) med ek på Visingsö, dvs i en takt av drygt 25 tunnland per år.

Israel Adolf af Ström redogör i brev till Kungl Maj:t under 1833 för sina framtida visioner, vad avser uppdraget att förse flottan och artilleriet med ekvirke. Han pläderar för att ekplanteringarna koncentreras till Visingsö, där klimat och jordmån ger överlägsen produktion. Ön omfattar 5 000 tunnland, varav 4 500 är "tjenlige till plantering". Allt som allt behövs 10 000 tunnland. Förutom all mark på Visingsö behövde ekplanteringsstyrelsen också "förvärva 5 500 tunnland af den jord som är belägen mellan Wetterns strand och bergskedjan i Wista härad såsom för detta ändamål ganska tjenlig såväl i avseende till läge som jordmån."

Källa: Kartskiss: Lars Kardell 

Vissa hemmansägare på Visingsö såg till en början ganska positivt på ekplanteringen. Så påstår styrelsen i brev år 1831, innan man tillträtt arrendet Kungsgården, att bönder i bl a Säby, Stigby och Vrixlösa förklarat sig villiga att sälja sina jordbruk eller att byta dem mot gårdar på fastlandet. För ett halvt hemman på Visingsö accepterade man ett kvarts hemman vid byte. Ekplanteringsstyrelsen konstaterade att inget "hinder synes föreligga från jordegarnes sida att för ekplantering få tag på tjenlig jord."

Men det dröjde inte länge innan denna positiva atityd förbyttes i sin motsats. Anledningen skulle enligt jägmästare Bergs kortfattade hågkomster vara, att "herr af Ström vid sitt första vistande på ön" lär ha yttrat att hela ön var av Kungl Maj:t avsedd till ekplantering samt att åbor på kronohemman skulle avhysas mot penningersättning för sin åborätt. Ryktet (på 1870-talet) förmälde att hovjägmästaren tänkt flytta hela öns befolkning till Bispmotala. I varje fall blev det ett folkligt motstånd, vilket manifesterades i ett försök att vid 1834-års riksdag kullkasta planerna.

I sin sannolikt sista tjänsteskrivelse, årsberättelsen år 1856 avseende föregående år, återkommer den åldrige hovjägmästaren till bekymren med markanskaffningen. Han avlider få månader därefter i en ålder av 78 år. En av orsakerna till öbefolkningens ovilja mot att avstå mark anges nu vara att de lärt sig moderna jordbruksmetoder och därmed ökat avkastningen från sina hemman. Öborna, sägs det i skrivelsen, fick en gång dela på 1 000 tunnland vid allmänningens utskiftande. Här är jorden ypperlig till ekplantering, "ehuru nu utmagrad genom vanskötsel och beständiga säden utan gödning."

Ur Skogshögskolan 1917

Det sista fastighetsförvärvet på Visingsö avslutades år 1866, då kronan köpte Tunnerstad Södergård. Två hemman i samma by hade dock förvärvats redan år 1853. Det statliga intresset för ekplantering ebbade snart ut under 1850-talet. Visserligen diskuterades till och från fortsatt verksamhet på andra håll i riket. Så t ex föreslogs Läckö kungsgård som lämplig plats för en fortsättning, men det avslogs av 1860-års riksdag. Det är nöjsamt att läsa hur en representant för prästståndet vid denna riksdag ifrågasätter hela ekplanteringsarbetet, då det var möjligt att man i framtiden inte längre skulle bygga sina krigsfartyg i trä.

Vardagslivet i ekplanteringen
Markbehandlingen varierade över tiden. Tidigare åkermark synes hela tiden ha helplöjts, varefter gropar grävts för plantor eller fåror tagits upp vid sådd. Även ängs- och hagmarker överfördes med stort besvär till åker och insåddes med olika grödor. I en senare fas odlades råg första året och vallväxter det andra. Klöver och timotej är belagda första gången år 1844. Man kunde också beså en för plantering färdigställd areal med vallväxter i avvaktan på att ollonår skulle inträffa. Någon gödning tillfördes aldrig planteringsfälten utöver det man försökte djupplöja för att få upp "märgeln". Israel Adolf af Ström närde uppfattningen att bladfallet från planterade träd befrämjade mullbildning och jordens fruktbarhet. Speciellt hade han fäst sig vid lärkens barrförna, vilken årligen tillförde "jorden en mylla som är mycket tjenlig för eken". Denna värdering ledde fram till att han i början av 1840-talet påskyndade lärkplanteringarna.

Ekens och i viss mån lärkens proveniens har diskuterats. Beträffande de senare så kom fröet ursprungligen från England. Man kunde dock redan år 1843 insamla kott från de först utsatta träden. Med tiden utvecklades man till exportör av såväl frö som plantor. Bortsett från de cirka 50 000 ekplantor man i begynnelsen fick från Kungl Djurgården har ollon insamlade i till Visingsö angränsande landskap kommit till användning. I protokollen kan drygt 1 000 tunnor ollon beläggas och majoriteten verkar härstamma från Östergötland. En mindre del har kommit från Stockholm, Västergötland och Småland. I allt väsentligt är det således fråga om svenska provenienser. Varifrån övriga träslag såsom alm, ask, bok, lönn, björk, poppel, oxel och valnöt kommit går i efterhand inte att utreda.

Hur planteringarna i detalj utfördes har inte gått at utröna. Inte heller är plantskolearbetet åtkomligt. Årsberättelserna är inte heller fullkomliga, varför det är svårt att skatta relationerna mellan sådd och plantering. Den senare undveks eftersom den var dyr. Men man kom bara åt att köpa ollon för sådd åren 1835, 1842, 1845, 1850 och 1852, då inalles 1 084 tunnor inköptes. De kan vara flera.

Eftersom ollon inte kan förvaras längre tid kan man nog skatta att ungefär hälften av de 355 hektar som färdigställdes under af Ströms tid såddes. Från plantskolor, bredsådda fält och senare såddtiltor togs plantor påföljande år till plantering. År 1845 redovisar af Ström sin erfarenhet i detta stycke och finner att sådderna gått till bäst, där man nyodlat. Gruppställd ek reagerar bättre än den som kommit upp ensam. Vi får inte annat än indirekt reda på planteringsresultaten. Andelen "recruterade" ekar, dvs hjälpplanterade är mycket stort, varför man kan förmoda att avgången vissa år inte varit liten. Men af Ström är optimist och till och från förekommer det uppgifter om toppskott "af 8 till 9 qvarters längd" (cirka 125 cm).

"Planteringarne hafva gjorts i räta rader med 6 alnars afstånd, men i raderna stå ekarne på 3 alnars afstånd från hvarandra" låter oss hofjägmästaren veta i en till Kungl Maj:t ställd rapport under 1837. Detta gör drygt 1 500 plantor per hektar, till vilken summa man dock skall lägga de drygt 6 000 hjälpträd som omkransade ekarna. Idealt satte man således ut 7 700 plantor per hektar. Men bilden kompliceras av att man då och då tycks ha sått björk, lönn och lärkfrö på kuporna samt fyllt ut med massvis av ek- och lärkplantor. År 1838 har man köpt in inte mindre än 23 tunnor björkfrö till sådana sådder.

Skador inrapporteras med ojämna mellanrum. "Som styrelsen fått kunskap derom att en mängd Lemlar och Harar skola finnas på Wisingsö, hvilka tillfoga planteringarne stor skada" ansåg man det nödvändigt att hösten 1836 uppmana jägmästare Starck att vid Kungsgården underhålla tillräckligt antal "Taxhundar, hvilka äro kända att kunna utdöda dessa Skade-djur". Till taxarnas föda anslogs mjölken efter en ko, som "Tit. härmed beordras att i detta ändamål uppköpa och utfodra". År 1841 upptäcks de första insektsangreppen, vavid man anställer barn för att plocka och krossa "maskar". Dock bör de, som plockar, vara försedda med handskar "till bevarande af händerne, hvilka annars af dessa maskars handterande uppsvälla". Men någon katastrof inrapporteras inte trots att sork ibland skalar av lärkar och maskarna periodvis återkommer.

År 1859 upprättades en ny karta över ekplanteringen av jägmästarna Per Ohlin och Oscar Gyberg. Till denna har de tillfogat en fyllig beskrivning av tillståndet i alla ekbestånd samt uppgift om uppkomstsätt. Exakt 50% av den skogsodlade arealen (350 hektar) uppges vara planterad. Ollonsådderna omfattade 37% och resterande 13% hade uppkommit genom en kombinerad sådd och plantering.

Samtidens bedömning av ekplanteringarna
Landshövdingen i Jönköpings län, Lars Hierta, var år 1834 lyrisk över den ny ekplanteringen på Visingsö. "Eketelningarne" växa i raka linjer på de bördiga gärdena, men "fägnaden att af dessa unga plantor se en mognad Ekeskog" var dock förbehållen ett senare tidevarv, "åtta-tio år efter vårt". Men någon tvekan om pionjärarbetets framgång hyste inte landshövdingen, då landets främste vetenskapligt bildade skogshushållare stod bakom verksamheten.

En helt motsatt ståndpunkt kom fram i ett manuskript av kyrkoherde Carl Reinhold Siegbahn, nedtecknat någon gång på 1840-talet. Tidens materialistiska strävanden hade förvandlat "djurparkerna och de bördiga åkrarna till gräsängar, planterade med ekskog, som står där och paraderar i stela, militäriska leder. Ett underligt företag, storartat och vinstgivande på papperet, då det av högvisa statsekonomer framställts, men måhända det mest förvända av en förvänd rikshushållnings företag".

Stiegbahn studerade vid Braheskolan på Visingsö kring år 1812 och har genom kontinuerliga kontakter uppenbart tillägnat sig befolkningens uppfattning.

När planteringen "vuxit ur barnaskorna" och dolt de forna åkrarna samt när motsättningarna glömts förändras attityderna. Onkel Adam, dvs skriftställaren C A Wetterbergh besökte år 1876 Visingsö och mötte "evigt enahanda rader af rakväxta, vackra ekar och unga granträd, som man gifvit de förra som sällskap." Skogen anges vara villsam till följd av sin "ordentlighet", vilket dock inte leder till några problem, då man kan följa ett flertal tilltrampade gångstigar. Doktor Wetterberghs attityd är något ambivalent men avgjort positiv. 

Efter ekplanteringstiden (1861 - 1995)
Ledde skogsplanteringarna på Visingsö till någon efterföljd? Tallarna på Kronoparken frodades och ekkulturerna tillväxte i en synnerligen skogsfattig bygd. Denna blev för var dag fattigare på virke eftersom befolkningsökningen fortsatte. Mellan år 1830 och 1910 , då toppen nåddes, ökade antalet innevånare på Visingsö från 890 till 1270, dvs i en takt av 5 promille om året. Lakoniskt konstaterade lantmätare Elfström år 1853 att någon enskild skog inte finns. Fortsättningsvis var man underkastad besväret att kontant köpa ved och virke. En mindre del kunde införskaffas från Kronoparken på öppen auktion. Vidare kunde man fara till sin allmänning i Västergötland och hugga sin ved. Det tredje och vanligaste alternativet var dock att man köpte vid någon hamn och seglade över till ön. I mitten av 1870-talet fick man veden och virket till ett bätre "pris" vid Omberg jämfört med "å vestra fastlandet". Uppenbart var man tvingad att odla all jord för att försörja sig. Lika uppenbart är att detta var mera lönsamt än att använda marken till skogsodling. Avkastningen från Kronoparken kan vid mitten av 1800-talet ha täckt 7-8 % av det potentiella virkesbehovet på Visingsö.

Ekplanteringen blir ungskog
Ganska snart efter hovjägmästare af Ströms frånfälle uppgår Ekplanteringsstyrelsen i Kongl Skogsstyrelsen. På Visingsö fortsätter man dock med sådder och planteringar av ek under ett antal år. Drivande kraft blev jägmästare Per Ohlin (1826 - 1899). Han skötte planteringarna i olika positioner mellan åren 1858 och 1893.

Källa: Berg 1885:186 

Vykort från ca 1910. Ägare: Olle Wetterlind, Näs. Foto: G Heurlin foto sid 66

Fram till 1865 ägnar man sig åt att avverka överskärmande tallar och lärkar, vilka ibland blott topphuggs. Man är ytterligt observant på ekarnas stamform och diskuterar olika åtgärder för att få dem rakvuxna. Bl.a. bör förvaltaren dela in ekplanteringen i tre delar och kvista en tredjedel om året. Dock bör han tillse att han inte "afquistar" så grova grenar att rötsår uppstår.

Under 1860-talet infördes de mya modeträden gran, silvergran, bok samt i viss mån även avenbok till Visingsö. Man har börjat inse att ekarna krävde skuggande underväxt för att ge kvistfria stammar. När Skogsinstitutets chef V M Thelaus någon gång i början av 1870-talet besökte Visingsö blev han närmast lyrisk vid åsynen av de vackra underplanteringarna. Han hade studerat i Tyskland och visste att eken skulle växa "barhufvad men ej barfotad". Underväxtplanteringarna, företrädesvis de av gran, skulle beskugga marken och "bilda det humuslager, som ekarna ej äro i stånd till" samt givetvis hindra stammarna att sätta vattskott. När Kinman efter 25 år indelar ekskogen år 1894 är det dock endast gran och silvergran som gått upp bland underväxten. Bok och avenbok har i stort sett försvunnit.

Vid ett skogsmöte år 1894 restes tre invändningar mot skötseln av ekskogen. Den var för svagt gallrad och man hade inte putsat bort vattskotten. Dessutom klandrades den täta granunderväxten. Jägmästare Kinman som detta år indelade ekskogen och dessutom blev revirförvaltare var dock av en annan mening. Endast några få procent av arealen hade visat sig vara "för eken opassande". Ekbeståndens uppdragande hade letts med framgång. Att man femtio år efteråt kan komma och hitta svaga punkter torde inte förringa de förtjänster "I. af Ström, som ordnat det hela, och dernäst P. Ohlin, som fortsatt hans verk" ådagalagt. Även Kinman kan ställa sig bakom Thelaus karakteristik från år 1874, då ekskogen utnämndes till en "perla bland svenska skogar".

Insektsangrepp
Efter lektor Holmgrens besök år 1873 avtog inte angreppen av den gröna ekvecklaren, vilket säkerligen inte berodde på att rekommenderade fågelholkar uteblev.

Om statistiken är korrekt har man i genomsnitt ett angrepp av ekvecklaren vart tredje till fjärde år. Ungefär en gång per decennium verkar man får ett treårigt angrepp. Sannolikt är förloppet klimatstyrt. Det ur min aspekt mest intressanta är att man kan följa insekternas härjningar på Visingsö under 160 år, läsa de pessimistiska rapporterna och se att ekskogen verkar klara detta återkommande "påhopp" ganska bra.

Foto: Lars-Erik Wetter, Visingsö, 1947 

Några attityder till ekskogen
Hur visingsöbon på 1900-talet uppfattat statens ekskog vet jag inte. Förhoppningsvis har man insett att den gav lite avkastning i form av sysselsättning åt skogspersonal och skogsarbetare. Den bidrog till den spirande turismen i och med att fornlämningar och kulturminnen inbäddades i lummig grönska. 

Men ekskogen var nog ändå ganska marginell. Visingsö var och förblev fram till 1960-talet en utpräglad jordbruksekonomi, där det mesta cirkulerade kring åkerbruket. Den negativa inställning man kan spåra i synen på statens skogsplantering fram till i varje fall 1860-talet har säkert avklingat. 

Foto: Dag Kihlblom, 1997 

Avslutande funderingar
Idéhistoriskt kan noteras att ekplanteringen på Visingsö varit normbildande för vårt sätt att sköta ekskog. Visserligen har vi hela tiden parallellt hämtat impulser i skötselfrågor från Tyskland och Danmark. Men de som forskat kring ek och skrivit om denna har hela tiden återvänt till Visingsö.

Foto: Rymanbild, Norrköping, 1975 

Foto: Dag Kihlblom, 1997 

Karta: Dag Kihlblom utflyktskarta

Källa: Lantmäteriet, Gävle, E 127-1:1 

    NUTID

Sedan 1996 har Fastighetsverket ansvar för vården av ekskogen. Idag kan man på skyltar lite varstans i skogen läsa hur man har tänkt när det gäller skötseln och naturvården. Skogen har varit utsatt för flera stormar, som har fällt gran, tall och bok i första hand. Återplanteringar av ek har också skett pga angrepp av skadeinsekter samt av att gammal undervegetation tagit överhanden och hotat att kväva ekarna. En hel del ekar har alltså avverkats och detta och annat kan du läsa mera om på olika hemsidor, t.ex. Fastighetsverkets och Ekfrämjandets.

Gå t.ex. in här och sök vidare bland flera artiklar bl.a. i Fastighetsverkets tidning Kulturvärden: 
     https://www.sfv.se/sv/sok/?q=visings%C3%B6&page=1

Ekfrämjandet är en ideell förening som arbetar för att bevara och vårda lövskogar i landet. I dess årsskrift för 2019 kan man från sid 13 läsa mera om vad som händer i Visingsöskogen idag:
 http://www.ekframjandet.se/wp/wp-content/uploads//2012/01/Ekbladet-34-hela-  web-komp.pdf 

       FRAMTID

Statens Fastighetsverk har vidtagit en hel del åtgärder som man kan läsa om på skyltarna i skogen. Mer i detalj om dessa insatser och hur man tänker inför framtiden berättar här (text och bilder) Per Linder, som är naturvårdsspecialist på Fastighetsverket.

                                           VISINGSÖ EKSKOGAR 

På Visingsö finns Sveriges största sammanhängande ekskogsplantage. Den var från början anlagd på gammal jordbruksmark, men har under senare år utvidgats, och nu finns unga ekskogar även på mark som tidigare varit barrskog.

Idag är Statens fastighetsverk, SFV, ansvarig för statens skogsinnehav på Visingsö. Tidigare var det Domänverket som hade detta ansvar, men i samband med bildandet av Sveaskog så överfördes dessa skogar till SFV. När detta skedde så fanns ingen egentlig skoglig organisation uppbyggd inom verket så under den första tiden så fick Skogssällskapet i uppdrag att sköta skogarna. Sedan 2008 har emellertid SFV en egen skogsförvaltning som sköter skogen, och denna beskrivning redogör kortfattat för vad som har gjorts i skogen sedan dess och hur skogen ser ut och sköts idag (årsskifte 2019/2020).

Statens skogar på Visingsö omfattar cirka 500 hektar skogsmark. I skogarna finns flera provytor där Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, följer trädens tillväxt. Under år med riklig ekollonproduktion plockas det också stora mängder ollon för att förse plantskolor med ekollon för framställning av ekplantor. Detta eftersom man har bedömt att Visingsös ekar har god kvalitet och växer bra.

Skogens läge
Skogen ligger ganska mitt på Visingsö i anslutning till färjeläget. SFV:s skogar är de med rött avgränsade delarna på vit botten på nedanstående karta: 

Visingso_skogskarta.pdf 

Skogens värden
Visingsös ekskogar hyser både höga ekonomiska värden, biologiska värden och rekreationsvärden. Vi försöker att bevara alla dessa värden, t ex så sköter vi mer än en fjärdedel av skogen enbart med naturvårdsinriktning. I sådana områden försöker vi tillgodose såväl biologiskt värdefulla miljöer som att skapa attraktiva besöksmiljöer. Till vår hjälp i denna avvägning har vi instiftat ett ekskötselråd som träffas med jämna mellanrum för att diskutera skogsskötseln i öns skogar. I detta skötselråd finns representanter både från universitetsvärlden, skogsstyrelsen, ekskötselspecialister samt det lokala Visingsörådet.

Skogens utseende
Av de totalt 500 hektaren skog är 330 hektar ekskog och merparten av denna, eller ca 300 hektar, är gammal, mellan 150 och 180 år. Det är också dessa skogar som man framförallt märker när man kör längs öns större vägar, eller följer promenad­vägarna längs öns östsida.. Knappt 2/10 av skogarna domineras av granskog och 1/10 av tallskog. Dessutom finns en del mindre områden med björkskog.

I de äldre ekskogarna finns även gran eller silvergran insprängt. Dessa träd har planterats i syfte att gynna kvaliteten på ekarna så att de blir rakstammiga och inte får så mycket grenar långt ner på stammen. Sedan vi tog över förvaltningen har samtliga ekskogar gallrats för att minska mängden barrträd.

Åtgärder i skogen
Många av ekbestånden är nu avverkningsmogna och det börjar bli en hel del åldersrelaterade skador på träden. Vi har en åldersklassfördelning i skogen som är ganska skev, med mycket gammal skog och väldigt lite medelålders skog.

Aldersklassfordelning_(hektar).pdf  

Vi behöver därför avverka dessa och ersätta dem med yngre ekar. Vi avverkar därför årligen 2-5 hektar äldre ekskog, i regel i form av mindre hyggen. Ekvirket säljs framförallt till golvtillverkare, men vi har även levererat virke till skeppsbyggen och whiskeytunnor. 

Foto Fredrik Ellgren

Vi planterar även ny ekskog på områden där det tidigare varit barrskog. Detta bl a för att vi bedömer att ekskog är betydligt mer stormfast jämfört med barrskog. Visingsös barrskogar har nämligen drabbats av flera omfattande stormfällningar bla stormarna Gudrun och Per åren 2005 respektive 2007. Dessa resulterade i stora områden omkullvräkt skog. Idag finns det dock frodiga lövrika ungskogar i dessa områden.

När vi idag planterar ek så är vi tyvärr tvungna att inhägna dessa planteringar för att förhindra öns rådjur från att beta på de, i alla fall för rådjur, smakliga ekplantorna. Dessa stängsel är dock tillfälliga och kommer att tas bort när träden når betesfri höjd. Det kan dock ta 10-15 år innan dessa stängsel kan tas bort.

I en del av de områden som vi avsatt för naturvård har vi toppkapat träd och därigenom skapat högstubbar och liggande död ved. Detta gör vi för att gynna insekter, svampar och mossor som är beroende av död ved. På vissa håll kan det därför vara svårare att ta sig fram, men befintliga stigar hålls alltid framkomliga.

I andra naturvårdsområden har vi utarrenderat marken för bete. Då få vi hjälp av kor eller hästar att hålla lövslyet i schack.

Slutligen, några bilder, de flesta tagna omkring 2007-2009 av Mats Svensson: